Saker man hittar på när man är liten

När man är liten kan man få för sig att...

...det plötsligt kan växa fram ett sjätte finger

...Afrika ligger högst upp på en av Borlänge energis skorstenar

...en blå tygkanin kan prata

...det helt plötsligt kan komma en siamesisk tvilling gående på stan i Borlänge

...farmor är mormors mamma

...pimplare ute på isen är apor

När man är liten kan man ha låtsaskompisar som...

...heter Olle och som har gjort allt bus man själv har hittat på

...heter samma sak som en själv fast med annat efternamn som har samma egenskap som ovanstående Olle

...är en räv som heter Aija och bor i garderoben

...är ett helt gäng som alla heter Helena

...är en blå tygkanin som heter Hug me och kan prata

...är ett spöke som heter Herr Olsson

"Jag bor i Träsket" och lite annat

Förra helgen var jag i Umeå och hälsade på Annika. Vi hyrde två oerhört dåliga filmer (The psychic och When a stranger calls - se inte dem!), "for på Strömpilen" (som de säger i Umeå) och shoppade, käkade oxfilé med hasselbackspotatis, var ut på Harry´s (lite tråkigt ställe),

slöade framför tv:n - försökte titta på Hem till byn, men det var så tråkigt och segt så det gick inte, m.m. Sen åkte jag till Luleå söndag kväll för jobbets räkning. Under vägen upp åkte vi förbi:

Det låter verkligen som att man är ute i ingenting. Tänk att behöva säga: "Jag bor i Bastuträsk."
Igår hade vi besök av Anna-Karin, David, Johanna och Martin. Det var mkt kul. Vi käkade middag, drack vin och spelade spel. Killarna vann både Så det kan låta och Alias, så de var väldigt kaxiga.
David och A-K


Martin och Johanna


Jag och Pontus

Självporträtt & lite surrealism

"How I wish, how I wish you were here. We´re just two lost souls swimming in a fish boule year after year. Running over the same old ground, what have we found. The same old fears, wish you were here."


Grymt bra!

Bobby upptäcker min mopssamling och blir mycket fundersam

lol

Förra fredagen var jag på ett seminarium med Fredrik Lindström som hette Bästa språket. Han pratade bl.a. om att man har ett språk när man pratar och ett annat när man skriver. När man pratar behöver man inte säga hela meningar och man kan förkorta ord för att göra språket mer effektivt. Ett mellanting är när man chattar, då ger man varandra snabb respons och kan skriva lite som man pratar eftersom man vill skriva snabbt och man kan förklara sig på en gång om det blir något språkligt missförstånd.

Men hur blir det om man först chattar som vanligt, i .tex. ett nätspel och sen plötsligt en dag är det möjligt att prata med de andra som vanligt via ett headset? När man chattar har man ju en massa förkortningar och symboler för sig som :) ;) lol (laughing out loud) , o.s.v. Härom dagen blev jag vittne till ett mycket konstigt fenomen. Min käre pojkvän satt i soffan med sin bärbara dator och spelade ett nätspel. Han har nyligen införskaffat ett headset så då och då hör man honom säga någonting, ibland vet jag inte om det är mig han pratar med eller om han pratar med någon i spelet. Helt plötsligt hör jag honom säga; "lol!" "Vad sa du, lol?", undrade jag. "Mmm", säger Pontus. Tydligen sa någon i spelet något lustigt och istället för att "skratta högt" säger Pontus "lol"! Tyckte det var mycket komiskt och såg framför mig hur folk går runt i verkliga livet och säger lol för att markera att nåt är kul. Ungefär som att artighets-skratta. Dessutom lät Pontus lite halv-uttråkad när han sa "lol" vilket gjorde det ännu roligare.













Min lol:ande pojkvän

Hysteriskt x 2

Halvtittar just nu på ett mycket mystiskt program. Det är hur sorgligt som helst, samtidigt som det är hur hysteriskt som helst. Det är som en riktig amerikansk snyftare som trots allt slutar lyckligt. Programmet innehåller alltid minst en döende person (eller en person som nyligen dött), tre söta, snälla amerikanska barn, ett helt kvarter med galna mediekåta grannar som beväpnade med yxa river ner sina vänners hus, en hysterisk team leader med "There´s something about Mary"-frisyr (om ni förstår hur jag menar), en gay-inredare samt två blonda bimbobrudar som slår lite försiktigt med var sin rosa hammare.

Om ni sett programmet vet ni vilket jag menar, har ni inte gjort det så har ni egentligen inte missat något. Eller snarare - har ni sett ett program så har ni sett alla.

Nu krafsar Bobby (eller Christer som vi nästan döpt om honom till) hysteriskt på dörren, så jag antar att jag ska ta en liten promenad med mopsen i fråga. Rakel Mohlins kommentar i lördags var klart bäst:

- Mopsar, alltså...man kan inte leva med dem och man kan inte leva utan dem!