Hysteriskt x 2

Halvtittar just nu på ett mycket mystiskt program. Det är hur sorgligt som helst, samtidigt som det är hur hysteriskt som helst. Det är som en riktig amerikansk snyftare som trots allt slutar lyckligt. Programmet innehåller alltid minst en döende person (eller en person som nyligen dött), tre söta, snälla amerikanska barn, ett helt kvarter med galna mediekåta grannar som beväpnade med yxa river ner sina vänners hus, en hysterisk team leader med "There´s something about Mary"-frisyr (om ni förstår hur jag menar), en gay-inredare samt två blonda bimbobrudar som slår lite försiktigt med var sin rosa hammare.

Om ni sett programmet vet ni vilket jag menar, har ni inte gjort det så har ni egentligen inte missat något. Eller snarare - har ni sett ett program så har ni sett alla.

Nu krafsar Bobby (eller Christer som vi nästan döpt om honom till) hysteriskt på dörren, så jag antar att jag ska ta en liten promenad med mopsen i fråga. Rakel Mohlins kommentar i lördags var klart bäst:

- Mopsar, alltså...man kan inte leva med dem och man kan inte leva utan dem!